Vem bryr sig längre om Heinrich Müller?

När och var dog Heinrich Müller? Vem var Heinrich Müller?

Den senare frågan är lättare att besvara än den första. Müller var en ledande gestalt i Förintelsen, Adolf Eichmanns närmaste chef. Till skillnad mot denne och flera av dennes gelikar i SS och Gestapo hamnade Müller aldrig inför rätta.

Nästan alla de höga nazisterna var kända för lite udda intressen och andra egenheter. Var Müller vegetarian som Hitler? Inte. Narkoman som Göring? Inte. Duktig musiker som Heydrich? Inte. Linslus som Goebbels som älskade uppmärksamhet. Absolut inte. Tvärtom! Verkar snarare ha undvikit att bli fotograferad. Salongslejon och galen i olika uniformer som Göring? Inte. Fascinerad av rasbiologi som Himmler? Inte. Glödande antisemit? Troligen inte mer än många av dåtidens bajrare. Familjeman som satte hustrun, hemmet och barnen främst? Absolut inte. Religiös? Ja, troende katolik. Kommunisthatare? Ja intensivt. Var han sadist som gillade att tortera sina offer? Möjligen, men han är mer känd för sina utdragna hårda förhör. Var han ens en troende nazist? Mycket osäkert.

Hans relativa anonymitet och alldaglighet gäller också hans namn. De mäktigaste nazisterna är alla kända under sitt efternamn, Hitler, Göring, Goebbels, Himmler, Heydrich etc., men Müller har av eftervärlden måst kallas Gestapo-Müller, för att skilja honom från alla andra Müller i dåtidens Tyskland. Det fanns till och med en annan SS-general med samma för- och efternamn.

Hans familj tillhörde den lägre medelklassen i München; fadern var en enkel polistjänsteman, familjen mycket katolsk. Pojken, född år 1900, fick en skolgång i samklang med sin sociala miljö: inget gymnasium, utan folkskola och verkstadsutbildning för ett hypermodernt yrke: flygplansmontör. Precis som många tyska pojkar vid denna tid anmälde Heinrich sig som frivillig, bara 17 år gammal. Han anslöt sig till den kungliga bajerska krigsmakten.

Steget från flygplansmontör till pilot var nog inte så stort under flygets barndom och under brinnande krig, och han tog som tonåring detta steg. Som flygare ska han ha varit mycket framgångsrik och fick flera utmärkelser. Vid krigets slut befordrades han, men utan högre skolor blev han inte mer än underofficer.

Tiden efter Första världskriget var i Bayern mycket orolig, och en kort period var landet till och med en socialistisk rådsrepublik. Müller sympatiserade troligen med deras yttersta motsats, de reaktionära s.k. frikårerna. Han lär senare varit anhängare till partiet BVP, ett katolskt parti som tidvis förespråkade ett suveränt Bayern helt skilt från Tyskland. Också Himmler stödde detta parti men övergav det år 1923.

Bajerns huvudstad München blev under 1920-talet ett centrum för allehanda reaktionära och högerradikala grupper. Under dessa år arbetade Müller vid polisen i München. Hans karriär gick bra; han gjorde sig särskilt känd som en energisk övervakare av kommunistiska grupper. Han lär också ha intresserat sig för Lenins hemliga polis och dess metoder.

Däremot var han inte alls nazist: han stod upp för Bayern och vidtog hårda åtgärder mot alla slags extremister. Müller ingrep alltså kraftfullt inte bara mot bolsjeviker utan också mot nazistiska bråk- och kuppmakare. Han ska dessutom ha uttalat sig nedlåtande om Hitler, som en invandrad arbetslös husmålare. Både vid ölkällarkuppen 1923 och vid maktövertagandet 1933 agerade han tydligt mot nazisterna. Allt detta ledde naturligtvis till att han fick motståndare inom NSDAP.

Men paradoxalt nog ledde nazisternas maktövertagande till att hans karriär tog en märklig fart. För när nazisterna tog kontroll över Tyskland, genomförde de en så kallad likriktning, Gleichschaltung, en homogenisering av rikets alla delar, och den gällde också de många lokala polismyndigheterna.

Och när Reinhard Heydrich (1904–1942) så blev chef för Gestapo i hela Tyskland, gjorde han den energiske Müller till sin närmaste man. På några år hade Müller stigit från en halvhög post i Bayerns polis till en toppbefattning i Tyska Riket! Hans beskyddare Heydrich bortsåg alltså från Müllers politiska förflutna och hade öga för hans stora kapacitet och anpassningsförmåga.

Müller får också en hög rang i SS, sannolikt därför att SS formellt var överordnat Gestapo. Men SS’ hypernazistiska ideologi var gissningsvis den katolske bajraren ganska främmande. Och hans snabba karriär visar att partibok i NSDAP inte alltid var så viktigt; först 1939 blir Müller medlem i partiet. När så Heydrich 1942 dör i ett attentat utanför Prag, blir Müller chef för Gestapo i Tyskland och de ockuperade områdena.

Under sin tid i Gestapo blir Müller både framgångsrik i kontraspionage och i uppspårandet av nazisternas motståndare. Framför allt blir han en av de ytterst ansvariga för en rad brott av oerhörd omfattning, som Kristallnatten 1938, Wannsee-besluten 1942 och genomförandet av judeutrotningen. Trots detta är hans namn som sagt ganska okänt i Sverige.

När och var dog Heinrich Müller?

Redan före Tysklands sammanbrott våren 1945 hade det anglo-amerikanska kontraspionaget (CI War Room) intresserat sig för alla nazisttoppar. De skulle fångas in, förhöras och dömas. Detta lyckades ganska väl; många upptäcktes, många dömdes och några begick självmord. Men just Gestapotopparna visade sig länge svårfångade. Efter hand spårades flera, men aldrig Müller.

Så sent som i slutet av juni 1945 ansåg de anglo-amerikanska nazistjägarna att Müller fortfarande fanns levande i Berlin, och inte som många andra gömt sig i de bajerska alperna. En försvårande faktor i sökandet efter honom var att namnet Heinrich Müller bars av så många i Tyskland vid denna tid. En av dessa var också SS-general.

Många rykten florerade om hans öde men inga av dem ledde någon vart. År 1947 gjorde de västallierade husrannsakan hos Müllers älskarinna, men inget tydde på att den eftersökte levde. Eftersom man totalt misslyckats att finna honom levande, blev det frestande att anse honom som död.

Men frågan om han verkligen var död förblev aktuell under flera år. Rykten dök upp som sa att han hade setts än här, än där i världen. Ett av de mest bisarra ryktena gick ut på att han blivit hög polischef i Albanien.

Frågan var han höll hus aktualiserades år 1960 när Adolf Eichmann ställdes inför rätta i Israel. Denne menade nämligen att Müller ännu levde. Året därpå började också den västtyska polisen engagera sig, främst med spaning och husrannsakan hos släkten, älskarinnan och en sekreterare. Fanns där brev eller andra spår av kontakt? Ingentingting. Absolut ingenting.

Man fastslog nu att Müller varit i Hitlers bunker så sent som kvällen den 1 maj, då tillsammans med sin medarbetare Christian Scholz. Müller ska ha avböjt erbjudandet om ett utbrytningsförsök i grupp, men också yttrat att han inte hade några planer på att låta ryssarna ta honom till fånga. Yttrandena kan tyda på att han planerade självmord eller en enskild utbrytning och flykt.

En udda tysk uppgift om att Müller setts i Himmlers sällskap i Schleswig-Holstein flera dagar efter Berlins fall gick inte att följa upp. Påståendena om att han verkligen dött i Berlin vid sammanbrottet i maj 1945 hopades med åren. Sökandet, som först fokuserat på den levande Müller, koncentrerades nu på sökandet efter hans döda kropp.

Sökandet följde i huvudsak tre berättelser. Den tidigaste kom från en dödgrävare i Berlin. Denne rapporterade att den döde Müller förts från Gestapos högkvarter vid Prinz Albertstrasse, och att kroppen jordats på en begravningsplats vid Lilienthalstrasse i stadsdelen Neukölln. Denna uppgift verkade styrkas av att det där fanns en gravsten med inskriptionen: "Unser lieber Vati Heinrich Müller geb.28.4 1900 gef. in Berlin Mai 1945", det vill säga ungefär: ’Vår kära pappa H.M. född etc. stupad i Berlin etc.’

Formuleringen antyder att det är barnen i äktenskapet, Reinhard (1927) och Elisabeth Müller (1936), som låtit resa stenen. Det låter ganska normalt, barn vill hedra sin far, även om ordet stupad kan låta väl positivt för just denne pappa. För säkerhets skull öppnade den västtyska 1963 polisen graven, och fann mycket riktigt likdelar, men efter tre olika personer, och inga delar som kunde härröra från Müller.

Man bekostar alltså en fin gravsten, men kastar ner några likdelar som inte hänger samman med inskriptionen på stenen. Vilket syfte kan man ha om man genomför en sådan begravning? Rimligen vill man försäkra omvärlden att personen vars namn står på stenen är död. Varför vill man det? Rimligen därför att personen tvärtom är vid liv. Det är svårt att tro något annat.

Det är dessutom ganska osäkert om Müllers två barn i äktenskapet verkligen var så förtjusta i sin ”Vati”, som redan 1939 övergav dem och deras mor för två till namnet kända älskarinnor.

Ett andra spår kom på omvägar från Sovjet: en berättelse om att ryska soldater funnit Müller med intakta id-handlingar i tunnelbanan några kvarter från Hitlers Rikskansli. Kroppen hade en kula genom huvudet; möjligen självmord. Müller ska därefter jordats i en massgrav i den gamla judiska begravningsplatsen vid Grosse Hamburgerstrasse i den sovjetiska zonen.

En tredje berättelse kom från en tysk som arbetade med massgravar sommaren 1945. Han hade funnit en död man i SS’ generalsuniform, och funnit denne i Rikskansliets trädgård. Kroppen hade en stor skada i ryggen. Alla medaljer och dekorationer saknades men däremot fanns Müllers id-handlingar. Kroppen jordades i begravningsplatsen vid Grosse Hamburgerstrasse. – De tre berättelserna verkar svåra att förena till något övertygande.

Ytterligare mystifierande inslag kring Müllers försvinnande: hans utmärkelser, medaljer och id-handlingar lär ha dykt upp 1957 och överförts till hans familj, men aldrig granskats noga. Och gravstenen från Lilienthalstrasse köptes av en anonym kvinna.

Numera är Müller officiellt dödförklarad sedan många år. De flesta forskare anser att hans kropp troligen ligger i den nyss nämnda massgraven i Gamla judiska begravningsplatsen. Men judiska regler medger inte att man söker efter kroppen.

En ledtråd från Norge

Efter alla dessa spaningar och spekulationer som inte lett till något bevisat, bara till en officiell dödförklaring, kan en ledtråd från Norge sprida ljus över Gestapochefens öden. Denna ledtråd tillför inte bara nytt ljus över fallet, utan också en mänsklig, existentiell dimension, för den handlar om sökandet efter en far, i detta fall en dotters sökande efter en far som hon aldrig träffat.

Denna dotter hade under sin uppväxt grubblat mycket över hur det kom sig att hon kunde tyska, var hon hade tillbragt sina första år, och vem hennes far var, och gjort en del efterforskningar. Av en tillfällighet kom hon i Göteborg på 1990-talet i kontakt med SVT:s Lars Weldeborn (f. 1952), som fångades av hennes historia: en livslevande dotter till Gestapos högste chef, den mystiske Heinrich Müller! Efter en hel del förberedelser och grönt ljus från SVT:s ledning bildas en reportagegrupp som ska följa dotterns resa för att finna sanningen om hennes far.

Tv-teamet visar hennes besök i olika arkiv i Tyskland. I ett arkiv för SS-officerare finns en dossier om Heinrich Müller med noteringen att han hade ett utomäktenskapligt barn omhändertaget av organisationen Lebensborn. Detta var en SS-organisation för att fostra utomäktenskapliga så kallade ariska barn med tyska fäder i de ockuperade länderna.

Noteringen i Müllers dossier säger tyvärr inget om var detta barn skulle ha fötts. Men anteckningen passar med en annan notering, nämligen i ett nordnorskt sjukhus om att en Heinrich Müller var far till en dotter född i juni 1944. Visserligen bars detta namn av många tyskar vid denna tid, men de bägge noteringarna gör det mindre sannolikt att det skulle vara någon annan än just Gestapochefen. Han och den förmodade dottern är dessutom ganska lika till utseendet.

Hur länge och ofta Müller besökte Norge, och vad hans viktigaste ärende var där, är oklart. I hans akt i SS-arkivet finns noteringar om alla hans utlandsvistelser – men dess värre är noteringarna oläsbara. Bara ett av hans besök i Norge är hittills belagt, nämligen med ett fotografi i Aftenposten den 8 september 1941. Fotot visar Gestapos toppskikt på besök vid en tysk begravningsplats i Oslo. – Ett annat besök ska ha ägt rum på sommaren 1943, när Müller dök upp i sin norska väninnas barndomshem och frågade efter sin väninna. Hennes mor ska ha blivit mycket upprörd, inte minst eftersom han kom i den fruktade tyska uniformen. Gissningsvis besökte Müller Norge vid fler tillfällen. Dottern minns dessutom att hon en gång fann ett foto av man i tysk uniform, ett foto som modern strax förstörde.

Eftersom den norska dottern genom tidigare efterforskningar visste att hennes far var troende katolik, dras hon och tv-teamet till Rom och Vatikanen, där flera inflytelserika katoliker som bekant hjälpte många nazister att fly via den så kallade Råttlinjen.

I Rom ringer hon helt enkelt upp Vatikanen och begär upplysningar om sin far. Hans namn och existens verkade kända, vilket ju i sig är konstigt; varför skulle Vatikanen känna till en SS-general så här 40 år efter kriget? Hon kopplas vidare till den kyrkohistoriske giganten Erwin Gatz (1933–2011) som lovar att ge henne upplysningar.

Efter ett par dagar får hon mycket riktigt ett med ett par ljuskopior ur en tryckt bok på tyska, men inget förklarande följebrev. Kopiornas innehåll motsvarar knappast vad dottern hade förväntat sig; inte ett ord om någon Müller. När hon så ringer en andra gång för att be Gatz förklara vad han menat, avvisar han henne, och gör tydligt att han inte vill ha mer med henne att skaffa.

Ljuskopiorna handlar i stället om en man vid namn Hudal. Vem var denne Hudal, som inte förekommer i litteraturen om Gestapo-Müller, och som sagt inte heller ger några träffar på internet, om man söker på deras namn samtidigt.

Vem var Hudal?

Hudal var en man med många namn, många titlar och många lite växlande åsikter. Han hette Alois Karl Hudal, ibland kallad Luigi. Han var från Graz (1885–1963), prästvigdes, blev teologie doktor, först med inriktning på de ortodoxa kyrkorna, därefter en andra gång med inriktning på Gamla Testamentet. Det senare gjorde han vid det österrikiska seminariet Santa Maria Dell ‘Anima i Rom, som kom att bli hans bas. Han erhöll professors titel i Graz; år 1933 utnämndes han dessutom till så kallad titulärbiskop av Aela.

År 1937 blev han rektor för seminariet i Rom, och försökte göra detta till ett tyskspåkigt kulturcentrum. Samma år gav han ut en mycket uppmärksammad bok, Die Grundlagen des Nationalsozialismus, där han argumenterade för att väva samman katolicismen och nazismen. Boken tillägnades vördnadsfullt Hitler, och Hudal fick det skämtsamma epitetet den brune biskopen. Det gällde för Kyrkan att ta vara på nationalsocialismens goda sidor. Hans viktigaste tanke var att katolicismen och nationalsocialismen gemensamt skulle kämpa ner marxismen och kommunismen eller bolsjevismen, som man sade vid den tiden. Däremot tog han avstånd från nazismens ateism och nyhedendom. Han fick starkt stöd för sina tankar.

Men hans inflytande, som dittills stadigt ökat, nådde året därpå en tydlig vändpunkt. Hudal propagerade nämligen kraftfullt för Österrikes anslutning till Tyska Riket. Åsikterna satte stopp för både karriären och inflytandet. Katolska kyrkan i gemen var inte alls för idén. Vatikanen dominerades helt av italienare som hellre sett att Österrike förblivit vad det var 1938, en ärkekatolsk och halvfascistisk stat. Inte heller Mussolini och den italienska statsledningen var trakterad av förändringen. Även om alltså Hudal är belastad genom sitt stöd för den tyska nazismen, hjälpte han i Rom 1943–1944 enstaka individer på flykt undan nazisterna, bland andra två nyzeeländare; möjligen kan han också bidragit till skonandet av 1 000 av Roms judar i krigets slutskede. Om han gjorde detta av gott hjärta eller med beräkning går ej att säga. Även om han var stark antisemit så verkar han inte ha delat nazisternas förment vetenskapliga syn på judarna som en biologisk ras som måste utrotas. Han lär till exempel ha uttalat sig emot Nürnbergslagarna 1935 som definierade grader av judiskhet.

Efter kriget tappade han naturligtvis allt officiellt anseende, men blev samtidigt en centralgestalt i den så kallade Råttlinjen, katolska kyrkans hemliga hjälporganisation för nazistiska och fascistiska krigsförbrytare. I detta arbete deltog också Röda Korset och Caritas. Bland de hundratals nazister som Hudal direkt eller indirekt hjälpte var de ökända Barbie, Eichmann och Mengele. I sina memoarer, skrivna 1962 men utgivna först 1976, förklarar Hudal själv att han hjälpt flera ”s.k. krigsförbrytare”, och detta av ren människokärlek.

Men han förblev rektor för seminariet Anima i Rom till 1952. Han dog 1963 och fick en ståtlig grav på en kyrkogård för tyskspråkiga katoliker, Campo Santo Teutonico innanför Vatikanstatens murar.

Det var alltså handlingar om denne märklige halvnazistiske biskop Hudal som Müllers dotter erhöll av Vatikanens historiker Erwin Gatz, när hon hade frågat efter sin far Heinrich Müller. Ljuskopiorna berättade inte bara om Hudals liv, utan beskrev också hans ståtliga grav. I den vilade också hans mor och några andra personer med anknytning till seminariet Anima. Men ingen Heinrich Müller. När dennes dotter gör ett försök att få en förklaring blir hon – som redan nämnts – avspisad av Gatz.

Vem var Franz Andreas Kaminski?

Men dottern och SVT-teamet släpper inte ledtråden i ljuskopiorna, och uppmärksamheten fokuseras på en Franz Andreas Kaminski i Hudals grav. Denne sägs vara född 23.09.1903 i Graz i Österrike; död i Rom den 23.01 1973. Han sägs också ha varit administratör (Verwalter) i Anima-seminariet i mer än 40 år, alltså före år 1933. En kvinna som han gift sig med i Italien sas också vila där.

För att få uppgifterna om paret Kaminski bekräftade, kontaktar Müllers dotter alla tänkbara myndigheter i Österrike. Men dessa personer står inte att finna i arkiven, varken födda, döpta, eller gifta. Det lutar alltså åt att deras namn är täcknamn för andra personer. (I programmets slutskede besöker hon dessutom en katolsk kyrkoherde i Graz som tolkar uppgifterna helt på samma sätt som hon.)

För att få mer klarhet i frågan travar nu SVT-teamet i väg till den dåvarande rektorn för seminariet Anima, Johannes Nedbal (1934–2002). Teamet berättar vad man misstänker, att Kaminski och Müller är identiska, och visar ett foto av den senare. Bilden är en dålig ljuskopia på ett vanligt A4-papper, ett av de ytterst få bevarade där Müller inte bär uniform. Rektorn finner en viss likhet med Kaminski som han inte sett på kanske 40 år, och säger att det kan vara Kaminski. Fast egentligen menar han att Kaminski knappast såg ut som en Gestapoofficer utan snarare som en skogvaktare från Steiermark. Den skämtsamma karaktäriseringen passar nog så bra in på den bara 170 cm långe och alldaglige Müller.

Rektorn fäller inledningsvis en spontan kommentar och ifrågasätter om Kaminski var en särskilt bra katolik. Vad som kan ha legat bakom kommentaren förblir oklart, men uppenbarligen mindes rektorn något negativt om Kaminski.

För att hitta fler personer som kan känna igen mannen på bilden går SVT-teamet till seminariet Animas kansli tillsammans med rektorn; men han är den ende som vet att ljuskopian föreställer Müller. Rektor Nedbal frågar nu Kaminskis efterträdare som förvaltare, Arcangelo Speciale, om han känner igen Kaminski.

Efter att först varit tveksam gör förvaltaren det med eftertryck, ”Ja, det är han”, och säger att han lärde känna Kaminski innan denne dog. Kameran fångar hur rektor Nedbal mulnar och är tyst en stund. När han så översätter förvaltarens entydiga svar till tyska för Müllers dotter, talar han otydligt och gör den tyska översättningen svagare: ”Han sa att han kan ha sett ut så där när han var mycket ung.” Rektor Nedbal verkar inte alls gilla att Müller faktiskt identifierats, men avslöjar ännu inget för personalen vid seminariet.

Seminariets kanslipersonal kommer nu med flera påståenden om Kaminski. Han sägs ha vistats i seminariet redan 1931, och under kriget gömt sig där för att slippa vapentjänst, men varifrån han kommit framgår inte. Efter kriget skulle han ha arbetat på ett filmbolag, men återkommit till seminariet på 1950-talet och blivit dess förvaltare. Han ska också ha varit Hudals chaufför. Uppgifterna är lite svåra att förena med boksidorna om Hudals grav, där Kaminski sas ha arbetat som förvaltare i mer än 40 år.

Det svenska tv-teamet frågar efter foton på Kaminski, och hänvisas till en äldre dam i personalen som nog ska ha foton hemma hos sig. Man går dit, men damen kan inte finna något enda foto av Kaminski. Men att seminariet skulle haft en anställd i åtminstone från 1950 till 1973, ja, kanske till och med från 1931, utan att han fanns med på ett enda fotografi, är ganska egendomligt. Förvånad berättar den äldre damen spontant att Kaminski inte fanns med i det statliga försäkringssystemet. Det visar sig till yttermera visso att han över huvud taget inte var registrerad hos Italiens myndigheter, trots att han ska ha vistats i landet i mer än 40 år.

Damen menar att Kaminski egentligen hette Kamienski och att hans far var polack, och hade haft två bröder, men att de dött barnlösa.

Senare samma dag återvänder det svenska tv-teamet till seminariet Anima. Nu möts teamet av en helt annan attityd. Förvaltaren, som nyss förklarat att han lärt känna Kaminski innan denne dog, bedyrar nu mångordigt att han aldrig träffade denne. Uppenbarligen har personalen underrättats av rektor Nedbal om att Kaminiski troligen är identisk med Gestapo-Müller.

Teamet gör därefter ett försök att intervjua Kaminskis dotter som bor i Rom med man och barn. Hon avböjer i telefon en intervju med SVT, och senare hotar hennes man med att kalla på polis och stämma SVT. Någon intervju kommer alltså inte till stånd. Varför är dottern och hennes man är så avvisande och upprörda? – Gestapo-Müllers dotter får före uppbrottet från seminariet löfte av personalen att skicka uppgifter som visar att Kaminski funnits där före Andra Världskriget. Men seminariet Santa Maria dell’ Anima hör aldrig av sig.

Müller på flykt 1945

Om det var så att Müller lyckades ta sig Rom och där bytte namn till Kaminski, hur bar han sig åt? Hur kunde han överleva i Berlin sedan han och medarbetaren Scholz lämnat Hitlers bunker? Om det kan man bara spekulera. Men han – om någon – kände nog till flera hemliga utvägar ur Berlin än de allra flesta.

De olika berättelserna om hur man funnit honom död är ju dels motsägelsefulla, dels just bara berättelser. Inga av dem som sade sig ha funnit hans döda kropp hade ju fotograferat kroppen eller ansiktet på den de ansett var Müller. Att Müller, som under åren administrerat olika typer av förfalskningar, provokationer och lyckade kontraspionage, hade kunskaper och resurser att lägga ut falska spår verkar sannolikt. – Någon av hans många biografer berättar att han skulle ha varit en överdängare i schack. Han kan mycket väl ha detaljplanerat sitt försvinnande i god tid.

Hur han sedan kan ha fått kontakt med Hudal i Rom vet vi inte heller. Om man söker på de tvås efternamn tillsammans på internet får man, som nämnts, inte ett enda napp. Och i SVT-dokumentären finns bara ett enda foto som visar Müller med en tänkbar Hudal i bakgrunden, nämligen från Hitlers storslagna besök i Rom 1938. Men även om Hudal och Müller inte kände varandra personligen så måste de absolut ha känt till varandra. Deras politiska profiler är ganska lika varandra: inte fullblodsnazister, men ivriga katoliker, besatta av hat mot bolsjevismen.

Eftersom Hudal uppenbarligen var en av Råttlinjens huvudpersoner, behövdes inte någon tidigare personlig vänskap med honom för en nazist på flykt att få hjälp att gömma sig. Ett exempel på detta är Adolf Eichmann, som alls inte tillhörde den stora gruppen av katolska nazister, utan hade evangelisk-luthersk bakgrund. Inte desto mindre togs han om hand av Råttlinjen. Enligt en uppgift lär han som tack för detta konverterat till katolicismen.

Och eftersom Müller var en av Europas mest välunderrättade i fråga om hemliga organisationer och smygrutter, bör han haft ganska lätt att få kontakt med Hudal. På sin väg mot Rom kunde Müller, liksom andra som fick hjälp av Råttlinjen, tryggt gömma sig i olika kloster och kyrkor, för de allierade avstod nämligen från att söka i sådana byggnader!

Hudal erkände ju i sina memoarer skrivna 1962 att han hjälpt nazister att fly. Han kallade sina skyddslingar för "så kallade krigsförbrytare", som kämpat mot bolsjevismen. Han menade att hans hjälpkampanj var en form av medmänskliga kärlekshandlingar. Hudal nämnde inga namn, men torde bland andra ha hjälpt Adolf Eichmann, Klaus Barbie – mördaren i Lyon – och Josef Mengele, den sadistiske läkaren i Auschwitz.

Slutord

SVT-dokumentären sändes år 1995 och väckte förvånansvärt litet intresse. Programmet har inte varit tillgängligt på SVT Öppet arkiv eller Play. Möjligen hänger det ihop med att vissa avsnitt är lånade från källor som höll på sin upphovsrätt. Däremot kan man spåra dokumentären på internet under namnet ”Pappa var Gestapochef”. Det finns tillgängligt på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Den ansvarige bakom dokumentären, Lars Weldeborn (f. 1952), menar knappast att han bevisat att ”Kaminski” är identisk med Gestapo-Müller. Själv finner jag det ytterst troligt. Och innan man avfärdar hans tv-dokumentär som infotainment bör man ställa sig följande frågor.

• Varför fick Müllers dotter några boksidor om en biskop och vilka som låg i dennes grav, när hon i själva verket hade frågat Vatikanen om Gestapo-Müller?
• Varför ville Vatikanens historiker inte veta av henne mer, när hon frågade om me-ningen med boksidorna?
• Varför fanns ingen med ”Kaminskis” persondata hos österrikiska myndigheter?
• Varför fanns inga foton eller noteringar om ”Kaminski” i seminariets arkiv, trots att han skulle ha arbetat där i 40 år?
• Varför var ”Kaminski” inte registrerad hos de italienska myndigheterna?
• Varför påstod seminariet att ”Kaminski” egentligen var polack och hette Kami-enski?
• Varför ville ”Kaminskis” dotter i Rom inte bli intervjuad, och varför hotade hen-nes man att stämma SVT?
• Varför förnekade seminariets förvaltare att han nånsin träffat ”Kaminski” trots att han några timmar tidigare känt igen ”Kaminski” på en bild av Müller och sagt att han lärt känna honom innan han dog?
• Varför skickade seminariet aldrig några dokument till SVT som kunde styrka att K verkligen arbetat där i 40 år?

Var och en får själv avgöra vad man vill tro.

Hur skulle man då kunna bevisa – eller motbevisa – att Heinrich Müller var identisk med förvaltaren Franz Kaminski i det österrikiska prästseminariet i Rom? Att söka i massgraven i judiska begravningsplatsen vid Grosse Hamburgerstrasse låter sig av religiösa skäl icke göras. Och även om det vore tillåtet, vore sökandet efter Müller i en massgrav bland tusenden andra som att leta efter en synål i en höstack.

Ett rimligare alternativ vore att öppna Hudals grav och identifiera Müllers kvarlevor. Med modern osteologi vore det inte omöjligt, men förmodligen skulle inte en sådan efterforskning tillåtas av seminariet Anima.

Ett smidigare sätt att komma till klarhet vore med DNA-prov. Om Müllers ättlingar i Norge, och/eller de i Tyskland ville lämna sitt DNA, skulle nog gåtan lösas ganska snabbt – under förutsättning att Kaminskis ättlingar i Italien också gick med på det. En vägran från de senares sida skulle ändå peka på att dokumentären högst troligt träffat rätt.