Teorier om Müllers öde

Efter alla dessa spaningar och spekulationer som inte lett till något bevisat, bara till en officiell dödförklaring, kan en ledtråd från Norge sprida ljus över Gestapochefens öden. Denna ledtråd tillför inte bara nytt ljus över fallet, utan också en mänsklig, existentiell dimension, för den handlar om sökandet efter en far, i detta fall en dotters sökande efter en far som hon aldrig träffat.

Denna dotter hade under sin uppväxt grubblat mycket över hur det kom sig att hon kunde tyska, var hon hade tillbragt sina första år, och vem hennes far var, och gjort en del efterforskningar. Av en tillfällighet kom hon i Göteborg på 1990-talet i kontakt med SVT:s Lars Weldeborn (f. 1952), som fångades av hennes historia: en livslevande dotter till Gestapos högste chef, den mystiske Heinrich Müller! Efter en hel del förberedelser och grönt ljus från SVT:s ledning bildas en reportagegrupp som ska följa dotterns resa för att finna sanningen om hennes far.

Tv-teamet visar hennes besök i olika arkiv i Tyskland. I ett arkiv för SS-officerare finns en dossier om Heinrich Müller med noteringen att han hade ett utomäktenskapligt barn omhändertaget av organisationen Lebensborn. Detta var en SS-organisation för att fostra utomäktenskapliga så kallade ariska barn med tyska fäder i de ockuperade länderna.

Noteringen i Müllers dossier säger tyvärr inget om var detta barn skulle ha fötts. Men anteckningen passar med en annan notering, nämligen i ett nordnorskt sjukhus om att en Heinrich Müller var far till en dotter född i juni 1944. Visserligen bars detta namn av många tyskar vid denna tid, men de bägge noteringarna gör det mindre sannolikt att det skulle vara någon annan än just Gestapochefen. Han och den förmodade dottern är dessutom ganska lika till utseendet.

Hur länge och ofta Müller besökte Norge, och vad hans viktigaste ärende var där, är oklart. I hans akt i SS-arkivet finns noteringar om alla hans utlandsvistelser – men dess värre är noteringarna oläsbara. Bara ett av hans besök i Norge är hittills belagt, nämligen med ett fotografi i Aftenposten den 8 september 1941. Fotot visar Gestapos toppskikt på besök vid en tysk begravningsplats i Oslo. – Ett annat besök ska ha ägt rum på sommaren 1943, när Müller dök upp i sin norska väninnas barndomshem och frågade efter sin väninna. Hennes mor ska ha blivit mycket upprörd, inte minst eftersom han kom i den fruktade tyska uniformen. Gissningsvis besökte Müller Norge vid fler tillfällen. Dottern minns dessutom att hon en gång fann ett foto av man i tysk uniform, ett foto som modern strax förstörde.

Eftersom den norska dottern genom tidigare efterforskningar visste att hennes far var troende katolik, dras hon och tv-teamet till Rom och Vatikanen, där flera inflytelserika katoliker som bekant hjälpte många nazister att fly via den så kallade Råttlinjen.

I Rom ringer hon helt enkelt upp Vatikanen och begär upplysningar om sin far. Hans namn och existens verkade kända, vilket ju i sig är konstigt; varför skulle Vatikanen känna till en SS-general så här 40 år efter kriget? Hon kopplas vidare till den kyrkohistoriske giganten Erwin Gatz (1933–2011) som lovar att ge henne upplysningar.

Efter ett par dagar får hon mycket riktigt ett med ett par ljuskopior ur en tryckt bok på tyska, men inget förklarande följebrev. Kopiornas innehåll motsvarar knappast vad dottern hade förväntat sig; inte ett ord om någon Müller. När hon så ringer en andra gång för att be Gatz förklara vad han menat, avvisar han henne, och gör tydligt att han inte vill ha mer med henne att skaffa.

Ljuskopiorna handlar i stället om en man vid namn Hudal. Vem var denne Hudal, som inte förekommer i litteraturen om Gestapo-Müller, och som sagt inte heller ger några träffar på internet, om man söker på deras namn samtidigt.

Hudal var en man med många namn, många titlar och många lite växlande åsikter. Han hette Alois Karl Hudal, ibland kallad Luigi. Han var från Graz (1885–1963), prästvigdes, blev teologie doktor, först med inriktning på de ortodoxa kyrkorna, därefter en andra gång med inriktning på Gamla Testamentet. Det senare gjorde han vid det österrikiska seminariet Santa Maria Dell ‘Anima i Rom, som kom att bli hans bas. Han erhöll professors titel i Graz; år 1933 utnämndes han dessutom till så kallad titulärbiskop av Aela.

År 1937 blev han rektor för seminariet i Rom, och försökte göra detta till ett tyskspåkigt kulturcentrum. Samma år gav han ut en mycket uppmärksammad bok, Die Grundlagen des Nationalsozialismus, där han argumenterade för att väva samman katolicismen och nazismen. Boken tillägnades vördnadsfullt Hitler, och Hudal fick det skämtsamma epitetet den brune biskopen. Det gällde för Kyrkan att ta vara på nationalsocialismens goda sidor. Hans viktigaste tanke var att katolicismen och nationalsocialismen gemensamt skulle kämpa ner marxismen och kommunismen eller bolsjevismen, som man sade vid den tiden. Däremot tog han avstånd från nazismens ateism och nyhedendom. Han fick starkt stöd för sina tankar.

Men hans inflytande, som dittills stadigt ökat, nådde året därpå en tydlig vändpunkt. Hudal propagerade nämligen kraftfullt för Österrikes anslutning till Tyska Riket. Åsikterna satte stopp för både karriären och inflytandet. Katolska kyrkan i gemen var inte alls för idén. Vatikanen dominerades helt av italienare som hellre sett att Österrike förblivit vad det var 1938, en ärkekatolsk och halvfascistisk stat. Inte heller Mussolini och den italienska statsledningen var trakterad av förändringen. Även om alltså Hudal är belastad genom sitt stöd för den tyska nazismen, hjälpte han i Rom 1943–1944 enstaka individer på flykt undan nazisterna, bland andra två nyzeeländare; möjligen kan han också bidragit till skonandet av 1 000 av Roms judar i krigets slutskede. Om han gjorde detta av gott hjärta eller med beräkning går ej att säga. Även om han var stark antisemit så verkar han inte ha delat nazisternas förment vetenskapliga syn på judarna som en biologisk ras som måste utrotas. Han lär till exempel ha uttalat sig emot Nürnbergslagarna 1935 som definierade grader av judiskhet.

Efter kriget tappade han naturligtvis allt officiellt anseende, men blev samtidigt en centralgestalt i den så kallade Råttlinjen, katolska kyrkans hemliga hjälporganisation för nazistiska och fascistiska krigsförbrytare. I detta arbete deltog också Röda Korset och Caritas. Bland de hundratals nazister som Hudal direkt eller indirekt hjälpte var de ökända Barbie, Eichmann och Mengele. I sina memoarer, skrivna 1962 men utgivna först 1976, förklarar Hudal själv att han hjälpt flera ”s.k. krigsförbrytare”, och detta av ren människokärlek.

Men han förblev rektor för seminariet Anima i Rom till 1952. Han dog 1963 och fick en ståtlig grav på en kyrkogård för tyskspråkiga katoliker, Campo Santo Teutonico innanför Vatikanstatens murar.

Det var alltså handlingar om denne märklige halvnazistiske biskop Hudal som Müllers dotter erhöll av Vatikanens historiker Erwin Gatz, när hon hade frågat efter sin far Heinrich Müller. Ljuskopiorna berättade inte bara om Hudals liv, utan beskrev också hans ståtliga grav. I den vilade också hans mor och några andra personer med anknytning till seminariet Anima. Men ingen Heinrich Müller. När dennes dotter gör ett försök att få en förklaring blir hon – som redan nämnts – avspisad av Gatz.

Men dottern och SVT-teamet släpper inte ledtråden i ljuskopiorna, och uppmärksamheten fokuseras på en Franz Andreas Kaminski i Hudals grav. Denne sägs vara född 23.09.1903 i Graz i Österrike; död i Rom den 23.01 1973. Han sägs också ha varit administratör (Verwalter) i Anima-seminariet i mer än 40 år, alltså före år 1933. En kvinna som han gift sig med i Italien sas också vila där.

För att få uppgifterna om paret Kaminski bekräftade, kontaktar Müllers dotter alla tänkbara myndigheter i Österrike. Men dessa personer står inte att finna i arkiven, varken födda, döpta, eller gifta. Det lutar alltså åt att deras namn är täcknamn för andra personer. (I programmets slutskede besöker hon dessutom en katolsk kyrkoherde i Graz som tolkar uppgifterna helt på samma sätt som hon.)

För att få mer klarhet i frågan travar nu SVT-teamet i väg till den dåvarande rektorn för seminariet Anima, Johannes Nedbal (1934–2002). Teamet berättar vad man misstänker, att Kaminski och Müller är identiska, och visar ett foto av den senare. Bilden är en dålig ljuskopia på ett vanligt A4-papper, ett av de ytterst få bevarade där Müller inte bär uniform. Rektorn finner en viss likhet med Kaminski som han inte sett på kanske 40 år, och säger att det kan vara Kaminski. Fast egentligen menar han att Kaminski knappast såg ut som en Gestapoofficer utan snarare som en skogvaktare från Steiermark. Den skämtsamma karaktäriseringen passar nog så bra in på den bara 170 cm långe och alldaglige Müller.

Rektorn fäller inledningsvis en spontan kommentar och ifrågasätter om Kaminski var en särskilt bra katolik. Vad som kan ha legat bakom kommentaren förblir oklart, men uppenbarligen mindes rektorn något negativt om Kaminski.

För att hitta fler personer som kan känna igen mannen på bilden går SVT-teamet till seminariet Animas kansli tillsammans med rektorn; men han är den ende som vet att ljuskopian föreställer Müller. Rektor Nedbal frågar nu Kaminskis efterträdare som förvaltare, Arcangelo Speciale, om han känner igen Kaminski.

Efter att först varit tveksam gör förvaltaren det med eftertryck, ”Ja, det är han”, och säger att han lärde känna Kaminski innan denne dog. Kameran fångar hur rektor Nedbal mulnar och är tyst en stund. När han så översätter förvaltarens entydiga svar till tyska för Müllers dotter, talar han otydligt och gör den tyska översättningen svagare: ”Han sa att han kan ha sett ut så där när han var mycket ung.” Rektor Nedbal verkar inte alls gilla att Müller faktiskt identifierats, men avslöjar ännu inget för personalen vid seminariet.

Seminariets kanslipersonal kommer nu med flera påståenden om Kaminski. Han sägs ha vistats i seminariet redan 1931, och under kriget gömt sig där för att slippa vapentjänst, men varifrån han kommit framgår inte. Efter kriget skulle han ha arbetat på ett filmbolag, men återkommit till seminariet på 1950-talet och blivit dess förvaltare. Han ska också ha varit Hudals chaufför. Uppgifterna är lite svåra att förena med boksidorna om Hudals grav, där Kaminski sas ha arbetat som förvaltare i mer än 40 år.

Det svenska tv-teamet frågar efter foton på Kaminski, och hänvisas till en äldre dam i personalen som nog ska ha foton hemma hos sig. Man går dit, men damen kan inte finna något enda foto av Kaminski. Men att seminariet skulle haft en anställd i åtminstone från 1950 till 1973, ja, kanske till och med från 1931, utan att han fanns med på ett enda fotografi, är ganska egendomligt. Förvånad berättar den äldre damen spontant att Kaminski inte fanns med i det statliga försäkringssystemet. Det visar sig till yttermera visso att han över huvud taget inte var registrerad hos Italiens myndigheter, trots att han ska ha vistats i landet i mer än 40 år.

Damen menar att Kaminski egentligen hette Kamienski och att hans far var polack, och hade haft två bröder, men att de dött barnlösa.

Senare samma dag återvänder det svenska tv-teamet till seminariet Anima. Nu möts teamet av en helt annan attityd. Förvaltaren, som nyss förklarat att han lärt känna Kaminski innan denne dog, bedyrar nu mångordigt att han aldrig träffade denne. Uppenbarligen har personalen underrättats av rektor Nedbal om att Kaminiski troligen är identisk med Gestapo-Müller.

Teamet gör därefter ett försök att intervjua Kaminskis dotter som bor i Rom med man och barn. Hon avböjer i telefon en intervju med SVT, och senare hotar hennes man med att kalla på polis och stämma SVT. Någon intervju kommer alltså inte till stånd. Varför är dottern och hennes man är så avvisande och upprörda? – Gestapo-Müllers dotter får före uppbrottet från seminariet löfte av personalen att skicka uppgifter som visar att Kaminski funnits där före Andra Världskriget. Men seminariet Santa Maria dell’ Anima hör aldrig av sig.

Om det var så att Müller lyckades ta sig Rom och där bytte namn till Kaminski, hur bar han sig åt? Hur kunde han överleva i Berlin sedan han och medarbetaren Scholz lämnat Hitlers bunker? Om det kan man bara spekulera. Men han – om någon – kände nog till flera hemliga utvägar ur Berlin än de allra flesta.

De olika berättelserna om hur man funnit honom död är ju dels motsägelsefulla, dels just bara berättelser. Inga av dem som sade sig ha funnit hans döda kropp hade ju fotograferat kroppen eller ansiktet på den de ansett var Müller. Att Müller, som under åren administrerat olika typer av förfalskningar, provokationer och lyckade kontraspionage, hade kunskaper och resurser att lägga ut falska spår verkar sannolikt. – Någon av hans många biografer berättar att han skulle ha varit en överdängare i schack. Han kan mycket väl ha detaljplanerat sitt försvinnande i god tid.

Hur han sedan kan ha fått kontakt med Hudal i Rom vet vi inte heller. Om man söker på de tvås efternamn tillsammans på internet får man, som nämnts, inte ett enda napp. Och i SVT-dokumentären finns bara ett enda foto som visar Müller med en tänkbar Hudal i bakgrunden, nämligen från Hitlers storslagna besök i Rom 1938. Men även om Hudal och Müller inte kände varandra personligen så måste de absolut ha känt till varandra. Deras politiska profiler är ganska lika varandra: inte fullblodsnazister, men ivriga katoliker, besatta av hat mot bolsjevismen.

Eftersom Hudal uppenbarligen var en av Råttlinjens huvudpersoner, behövdes inte någon tidigare personlig vänskap med honom för en nazist på flykt att få hjälp att gömma sig. Ett exempel på detta är Adolf Eichmann, som alls inte tillhörde den stora gruppen av katolska nazister, utan hade evangelisk-luthersk bakgrund. Inte desto mindre togs han om hand av Råttlinjen. Enligt en uppgift lär han som tack för detta konverterat till katolicismen.

Och eftersom Müller var en av Europas mest välunderrättade i fråga om hemliga organisationer och smygrutter, bör han haft ganska lätt att få kontakt med Hudal. På sin väg mot Rom kunde Müller, liksom andra som fick hjälp av Råttlinjen, tryggt gömma sig i olika kloster och kyrkor, för de allierade avstod nämligen från att söka i sådana byggnader!

Hudal erkände ju i sina memoarer skrivna 1962 att han hjälpt nazister att fly. Han kallade sina skyddslingar för "så kallade krigsförbrytare", som kämpat mot bolsjevismen. Han menade att hans hjälpkampanj var en form av medmänskliga kärlekshandlingar. Hudal nämnde inga namn, men torde bland andra ha hjälpt Adolf Eichmann, Klaus Barbie – mördaren i Lyon – och Josef Mengele, den sadistiske läkaren i Auschwitz.